Vinjett-HABC.jpg

Handelspolitiskt ABC

Här kan du söka efter förklaringar till handelspolitiska termer, begrepp och förkortningar. Du kan söka i Handelspolitiskt ABC på tre sätt:

  1. Använd sökrutan.
  2. Sök direkt på bokstav.
  3. Sök i visa förkortningar. 

Ord som börjar med:

Emerging markets

Term som används om länder utanför gruppen traditionella i-länder och vars ekonomi växer snabbt. Det gäller de länder i framför allt Asien men också Latinamerika och Östeuropa och i några fall Afrika vars ekonomi utvecklas på ett sådant sätt att de utgör en framväxande marknad. Länderna lämnar världsekonomins marginaler och håller på att bli betydelsefulla delar av den globala ekonomin. Termen har ingen handelspolitisk betydelse men desto större kommersiell betydelse då dessa länders export och import ökar snabbt. Jfr Utvecklingsländer, MUL.

Skriv ut

Enabling clause

Den inofficiella benämningen på WTO-beslutet om särskild och mer förmånlig behandling av utvecklingsländerna som fattades i Tokyorundan 1979 och som innebär ett permanent undantag från MGN-principen i GATT och WTO. Klausulen är WTO:s juridiska grund för att tillåta sådana preferenser som i-länderna beviljar utvecklingsländerna inom ramen för det generella preferenssystemet, GSP. Vidare gör klausulen det tillåtet att ge de minst utvecklade länderna, MUL, en mer förmånlig behandling än övriga utvecklingsländer. Klausulen tillåter också att utvecklingsländerna ger varandra förmånsbehandling inom ramen för regionala eller globala arrangemang. Se Everything but Arms, EPA, AGOA.

Skriv ut

Energistadgefördraget

Europeiska energistadgan (European Energy Charter) tillkom på EG:s initiativ och undertecknades i Haag 1991. Stadgan innebar att ett femtiotal länder gjorde politiska åtaganden att väsentligt öka samarbetet inom energiområdet med iakttagande av bland annat principerna om icke-diskriminering och marknadsorienterade priser. Bland undertecknarna märks förutom EU och dess medlemsstater även Ryssland, Japan, Australien, Norge, Turkiet, samtliga länder i Central- och Östeuropa samt de centralasiatiska före detta Sovjetrepublikerna.

Till stadgan knöts ett fördrag som innehåller regler om handel, investeringar, transitering och samarbete inom energiområdet (Energy Charter Treaty, ECT). Tvister om fördragets tolkning och tillämpning kan hänskjutas till internationellt skiljedomsförfarande (för investeringar) eller tvistlösning med ett panelförfarande (för handel). 

Skriv ut

Energistadgefördraget

Energistadgefördraget är ett multilateralt investeringsskyddsavtal som gäller mellan ett 50-tal länder inom energisektorn. Sverige är ett av dessa. Fördraget fungerar på samma sätt som ett bilateralt investeringsskyddsavtal (BIT) genom att det ger investerare möjlighet att stämma stater för det fall de senare har brutit mot fördraget och denna överträdelse har resulterat i en ekonomisk skada. Investeraren har då i normalfallet rätt till ersättning motsvarande denna skada. Det är under detta fördrag som Vattenfall har stämt Tyskland.

Skriv ut

Enhanced Integrated Framework

Enhanced Integrated Framework (EIF) är ett program inom ramen för Aid for Trade som ger finansiellt och tekniskt stöd för att stärka de minst utvecklade ländernas (MUL) handelskapacitet. Syftet är att öka förmågan att delta i och dra nytta av handel för att minska fattigdom och främja inkluderande ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling.

EIF är ett globalt partnerskap mellan minst utvecklade länder, givare och internationella organisationer (IMF, ITC, UNCTAD, UNDP, Världsbanken och WTO), med bidrag från en global fond.

EIFs partners stödjer de minst utvecklade länderna att integrera handeln i nationella utvecklingsstrategier, upprätta den struktur som behövs för att koordinera genomförandet av handelsrelaterat bistånd och bygga upp landets egen kapacitet att delta i och dra nytta av handel.

Grunden till EIF, Integraded Framework, lanserades 1996 vid WTO:s ministerkonferens i Singapore.

Skriv ut

Enhetsakten

Det regelverk som möjliggjorde skapandet av EU:s inre marknad. (Eng: Single European Act). Se EU:s fördrag.

Skriv ut

Enquiry Point

Kontaktpunkt. Enligt WTO:s SPS-avtal ska varje WTO-medlemsland utse en myndighet/funktion som ansvarar för att svara på frågor från övriga medlemsländer om gällande eller föreslagna SPS-åtgärder (lagstiftning, kontroller,  inspektioner, riskvärdering med mera). Genom kontaktpunkterna ska medlemsländerna få bättre insyn i andra länders lagstiftning och agerande som gäller säkra livsmedel, djurhälsa och växtskydd.

Se SPS-avtalet.

 

Skriv ut

Ensidig förklaring (deklaration)

Uttalande ofta avgivet vid avtals- eller annan internationell förhandling av en part i syfte att förklara eller precisera sin ståndpunkt (avsikt, tolkning) i viss fråga. Den ensidiga förklaringen kan vara muntlig eller skriftlig och kan i det senare fallet hävdas utgöra en integrerad del av avtalet, om den fogas till detta. Sverige gjorde i anslutningsfördraget med EU en ensidig förklaring bland annat om detaljhandelsmonopolet på alkoholområdet

Skriv ut

Environmental Goods Agreement (EGA) (EGA)

I juli 2014 lanserades ett initiativ för att få till stånd ett avtal som liberaliserar handel med ”miljövaror” (Environmental goods agreement, EGA). Syftet är att eliminera tullar på varor som kan bidra till att uppnå miljömässiga och klimatmässiga mål, såsom att främja ren och förnybar energi, förbättra energi- och resurseffektivitet, kontrollera luftföroreningar, hantera avfall m.m.

Att liberalisera handeln med miljövaror och miljötjänster ingår i mandatet från Doharundan, men eftersom länder har olika uppfattningar om hur miljövaror och miljötjänster ska definieras och vilket angreppssätt som ska tillämpas, var det svårt att göra framsteg multilateralt. Som ett sätt att komma framåt initierades de plurilaterala förhandlingarna vilka 18 olika WTO medlemmar, inklusive EU, är parter i.

Parterna som förhandlar står för majoriteten av global handel i miljövaror. Förhandlingarna har pågått i ett antal år och även här har parterna haft svårt att nå i mål med förhandlingarna, mycket på grund av svårigheter med att enas om en definition av vad som utgör en miljövara. Om parterna enas är tanken att avtalet ska bli ett plurilateralt avtal på MFN-basis, dvs. att alla WTO medlemmar kommer att åtnjuta fördelarna med de eliminerade tarifferna.

Skriv ut

Erga omnes

Används i handelspolitisk terminologi om åtgärder som är riktade mot alla och inte bara drabbar/gynnar vissa länder eller företag. Erga omnes är latin och betyder "mot alla".

Skriv ut

E-tjänster

(e-tjänst,informationssamhällets tjänster)

Tjänster som utförs på distans (när leverantör och mottagare inte är fysiskt närvarande samtidigt), med elektroniska medel och på begäran av tjänstens mottagare (till exempel strömning av musik via en musiktjänst).

Skriv ut

EU:s fördrag

(EG-fördraget,Romfördraget)

EU:s verksamhet baseras på ett flertal fördrag (avtal mellan EU-länderna). Dessa fördrag innehåller de grundläggande reglerna och principerna för samarbetet, til exempel vad EU:s institutioner ska ansvara för, gränserna för vad EU får fatta beslut om och hur lagstiftningsprocessen ska gå till.

Från handels- och näringslivssynpunkt är Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF, före detta EG-fördraget eller Romfördraget) det mest betydelsefulla fördraget. Här slås fast att EU är en tullunion, där tullar ska vara förbjudna mellan medlemsstaterna medan en gemensam tulltaxa och en gemensam yttre handelspolitik ska gälla gentemot tredje land. Vidare finns här bland annat de centrala reglerna om den inre marknaden med fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Bestämmelser finns också om den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) samt regler kring konkurrens- och transportpolitik.

De viktigaste fördragen ur ett handelspolititiskt perspektiv är:

Romfördraget, Europeiska enhetsakten, EU-fördraget (Maastrichtfördraget), Amsterdamfördraget, Nicefördraget, Lissabonfördraget.

Se Acquis Communautaire, EU:s utvidgningar, EUF-fördraget, EU-fördraget,  Maastrichtfördraget

Skriv ut

EU:s företrädesprincip

En grundläggande princip inom EU är att EU-rätten har företräde framför nationell rätt. Detta innebär att om en lagbestämmelse i ett land strider mot en EU-regel är landets myndigheter skyldiga att tillämpa EU-regeln och således åsidosätta den inhemska lagen. Se EU-domstolen, Solvit

Skriv ut

EU:s gemensamma handelspolitik

(CCP,Common Commercial Policy)

EU har en gemensam yttre handelspolitik. Sverige och de andra medlemsländerna har alltså ingen egen handelspolitik. Alla EU:s medlemsländer har samma tullar mot omvärlden. Handelsavtal som rör utbyte av varor och tjänster med länder utanför EU är gemensamma för alla medlemsländer och EU har gemensamma förhandlingspositioner i internationella handelsförhandlingar. Den gemensamma handelspolitiken omfattar även handelspolitiska skyddsåtgärder, handelsrelaterade aspekter av immaterialrätt och utländska direktinvesteringar. Därtill har EU en gemensam jordbrukspolitik som i hög grad påverkar handeln. Det gemensamma regelverket på den inre marknaden – gällande bland annat miljö, säkerhet och hälsa – påverkar också EU:s handel med omvärlden.

Beslutanderätten i handelspolitiska frågor är delad mellan ministerrådet och Europaparlamentet. Europeiska kommissionen har initiativrätt inom handelspolitiken. Det betyder att kommissionen initierar förhandlingar, lägger förslag och förhandlar för EU:s räkning inom ramen för de direktiv som ministerrådet utfärdat och i samråd med en särskild kommitté som utsetts av ministerrådet - den handelspolitiska kommittén (Trade Policy Committee). Det är i den handelspolitiska kommittén som Sverige och de andra medlemsländerna har möjlighet att påverka utformningen av EU:s handelspolitik. Kommissionen för EU:s talan både i WTO och andra handelspolitiska förhandlingar. Under förhandlingen rapporterar kommissionen regelbundet till den särskilda kommittén och till Europaparlamentet om förhandlingsläget. EU:s handelsavtal antas av ministerrådet genom beslut med kvalificerad majoritet och godkänns av Europaparlamentet. Det finns dock några undantagsfall för vilka ministerrådet ska ta beslut med enhällighet. Se tredjeländer, kommissionen, WTO, Europaparlamentet, HPK.

Skriv ut

EU:s handelsavtal

EU har slutit ett stort antal bilaterala avtal om upprättanden av frihandelsområden i enlighet med WTO:s regler. Utöver varuhandel inkluderar avtalen ofta tjänstehandel och andra handelsrelaterade områden såsom till exempel investeringar, immaterialrätt, konkurrensregler och offentlig upphandling.

De avtal som hittills ingåtts har haft olika syften. Flera av dem har slutits med länder i närområdet. EES-avtalet är det mest avancerade avtalet. Det är ett fördjupat frihandelsavtal som utsträcker den inre marknadens fyra friheter till Island, Norge och Liechtenstein. Ett liknande avtal finns också med Schweiz.

Stabiliserings- och associeringsavtal med Balkanländerna knyter dessa stater närmare till EU-samarbetet. EU har också slutit associeringsavtal med ett tiotal länder runt Medelhavet. Europa-Medelhavsavtalen är en del av den så kallade Barcelonaprocessen och ska utgöra stommen för ett stort planerat frihandelsområde runt Medelhavet. EU har även en tullunion med Turkiet.

Andra av EU:s frihandelsavtal har till stor del motiverats av att avtalsparten ska utvecklas ekonomiskt, men där även EU förväntas få tillgång till en viktig växande marknad. Hit hör avtalen med Mexico, Chile och Sydafrika. Till denna kategori kan också räknas EU:s ännu oavslutade förhandlingar med GCC-länderna i Mellanöstern samt Mercosur i Sydamerika.

Under Doharundans första år valde EU att avstå från att inleda nya förhandlingar om frihandelsavtal, men 2006 lanserade EU en ny politisk strategi (se Global Europe) för att främja den externa dimensionen av EU:s konkurrenskraft. I strategin ingår nya frihandelsavtal som en viktig komponent. EU:s delvis nya hållning är att valet av avtalspart främst ska grundas på det europeiska näringslivets kommersiella intressen. Sådana förhandlingar pågår för närvarande med Indien och Kanada (se CETA). Ett avtal med Sydkorea kunde träda ikraft provisoriskt 1 juli 2011.

Skriv ut

EU:s inre marknad

EU:s inre marknad karaktäriseras av de fyra friheterna som innebär fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital inom EU och Norge, Liechtenstein och Island. Den inre marknaden infördes 1993.

 

Skriv ut

EU:s konkurrensregler

Artikel 101 i EUF-fördraget förbjuder konkurrensbegränsande avtal, det vill säga avtal mellan företag som hindrar eller snedvrider konkurrensen på ett sätt som påverkar handeln mellan medlemsländerna. Genom så kallade gruppundantag från huvudregeln har dock kommissionen under bestämda förutsättningar tillåtit vissa typer av vanligt förekommande avtal, till exempel ensamåterförsäljaravtal, återförsäljaravtal för motorfordon och patentlicensavtal. Gruppundantag utfärdas i form av förordningar.

Artikel 102 förbjuder företag som har en marknadsdominerande ställning att missbruka denna ställning. Det kan till exempel vara leveransvägran till en kund eller underprissättning (dumpning) i syfte att slå ut svagare konkurrenter. Koncentrationskontrollförordningen ger kommissionen rätt att granska större företagsfusioner och förbjuda sådana som skapar eller stärker en dominerande marknadsställning som hindrar konkurrensen. Kommissionen kan även ge böter till företag som bryter mot reglerna. Jämför Handel och konkurrens

Skriv ut

EU:s likabehandlingsprincip

(Icke diskrimineringsprincip)

Ingen form av diskriminering på grund av nationalitet får förekomma i någon form inom EU:s-fördragens tillämpningsområde. Principen om likabehandling innebär att medlemsländerna inte får behandla medborgare eller företag från ett annat medlemsland annorlunda än deras egna. Om ett medlemsland avviker från denna princip är det endast tillåtet om det finns undantag i EU-rätten eller om det finns sakliga skäl för en olikbehandling.

Skriv ut

EU:s utvidgningar

EU (tidigare EG) hade från början, år 1957, sex medlemmar: Frankrike, Italien. Västtyskland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Sedan dess har organisationen utvidgats sju gånger: 1973 (Danmark, Irland och Storbritannien), 1981 (Grekland), 1986 (Portugal och Spanien), 1995 (Finland, Sverige och Österrike), 2004 (Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern), 2007 (Bulgarien och Rumänien) och 2013 (Kroatien). Dessutom utvidgades EU indirekt 1990 när Östtyskland upphörde att existera och blev en del av dåvarande Västtyskland, och därmed också en del av EU. 

Se vidare Köpenhamnskriterierna, Kandidatland, stabiliserings- och associeringsavtal. 

Skriv ut

EU:s utvidgningar

EU har utvidgats sju gånger: 1973 (Danmark, Irland och Storbritannien), 1981 (Grekland), 1986 (Spanien och Portugal), 1995 (Finland, Sverige och Österrike), 2004 (Cypern, Estland, Lettland, Littauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien,Tjekien och Ungern), 2007 (Bulgarien och Rumänien) och 2013 (Kroatien). EU (tidigare EG) hade från början, år 1957, sex medlemsländer: Frankrike, Italien, Västtyskland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.

Skriv ut

Kommerskollegium, Box 6803, 113 86 Stockholm.
Besöksadress: Drottninggatan 89.
Tel: 08-690 48 00     Fax: 08-30 67 59

E-post: kommersk...@kommers.se

Om Cookies