Frihandel tillsammans med en effektiv konkurrenslagstiftning är både kompletterande och ömsesidigt förstärkande för att erhålla en ökad effektivitet och bättre resursallokering i ekonomin, vilket bland annat ger lägre priser och ökad valfrihet för konsumenter.
Sverige har ett grundläggande intresse av att det globala handelspolitiska samarbetet syftar till att stärka konkurrensen på nationella marknader. Arbete pågår, både bilateralt mellan enskilda länder och gemensamt i internationella organisationer, för att skapa internationella regleringar på konkurrensrättsområdet. Bland annat FN, OECD och WTO har arbetat med dessa frågor.
Idag saknas det ett gemensamt internationellt regelverk på konkurrensområdet. Detta faktum riskerar undergräva konsumentvinsterna av olika handelsliberaliseringar om företag tillåts agera på ett sätt som begränsar konkurrensen. Detta särskilt då vissa av WTO:s medlemsländer saknar en fungerande konkurrenslagstiftning. Det finns också en oro för att vissa handelspolitiska instrument kan få negativa effekter på konkurrensen såsom antidumpingsåtgärder och andra protektionistiska handelspolitiska verktyg.
Vid ministerkonferensen i Singapore 1996 beslutades att en arbetsgrupp skulle tillsättas för att undersöka relationen mellan handel och konkurrens samt adressera frågan om och ett möjligt handel- och konkurrensavtal, rörande exempelvis olika former av samarbeten mellan länders konkurrensmyndigheter och etablering av vissa grundläggande normer. Frågan togs dock bort från agendan i samband med WTO:s ministerkonferens i Cancún i september 2003 då medlemmarna misslyckades med att komma överens om att inleda förhandlingar om ett WTO-avtal om handel och konkurrens.
Numera förekommer konkurrensrelaterade frågeställningar nästan uteslutande på bilaterala och regional nivå. Konkurrensavsnitten i exempelvis EU:s bilaterala och regionala frihandelsavtal uppvisar stora likheter, men också grundläggande skillnader beträffande tillnärmning av konkurrenslagstiftning, former för samarbete och rätt till sanktioner. I regel fastställs att konkurrensbegränsande avtal, missbruk av dominerande ställning och konkurrenssnedvridande stödåtgärder inte är förenliga med avtalets funktion. Andra vanliga element rör utfärdande av implementerande föreskrifter, former för samarbete, krav på transparens, utbyte av information, tekniskt bistånd samt tvistlösning. Konkurrensavsnitten innehåller också ofta bestämmelser om subventioner, statliga monopol och statliga bolag med särskilda rättigheter.