Kommerskollegium är ett av våra allra äldsta centrala ämbetsverk och en produkt av den s.k. stormaktstiden på 1600-talet. Ett första "Kollegium för Kommerserna" inrättades faktiskt så tidigt som 1637 samtidigt med bl.a. Bergskollegium. I praktiken blev det dock inte mycket bevänt med det nya verket och någon nämnvärd verksamhet kom aldrig igång.
Efter det trettioåriga kriget togs emellertid planerna på ett kollegium upp på nytt. Rikskanslern Axel Oxenstierna var mycket aktivt pådrivande och skrev i slutskedet egenhändigt myndighetens instruktion. Så tillkom 1651 vårt alltjämt bestående verk, i början kallat "Generalhandels- eller Kommerskollegium".
Den viktigaste uppgiften var att främja handeln, sjöfarten och manufakturerna - idag skulle vi säga industrin. Ämbetsverket skulle "skåda, förfara, rätt intaga och överväga allt vad som ... studsar, hindrar, avskär eller helt sönderriver och kullstöter" dessa näringar. Instruktionen formade sig i långa stycken till en handelspolitisk programförklaring riktad mot Holland, som vid denna tid dominerade den internationella handeln och sjöfarten. Instruktionen framhöll bl.a. att handeln var till gagn för "riksens styrka och säkerhet". Det är en bedömning som vi inte har några problem att skriva under på idag - mer än tre och ett halvt sekel senare!
Länge härskade merkantilismens principer som bl.a. innebar att näringslivet styrdes ganska detaljerat av myndigheterna. Och kollegiet spelade en mycket viktig roll i alla dessa sammanhang.
Ett ansvarsområde som fanns med från början var den centrala tulladministrationen som dock flyttades från kollegiet 1723. Till de mera udda uppgifterna hörde tillsynen över spinnhusen; ett av dem låg på Långholmen. Där hamnade mindre lyckligt lottade medsystrar till Bellmans Ulla Winblad. Först 1825 befriades kollegiet från denna uppgift, som sammanhängde med behovet av att tillse att dessa anstalter inte innebar osund konkurrens för enskilda näringsidkare.
1800-talet innebar att olika regleringar successivt avvecklades. Detta medverkade till att undergräva kollegiets ställning. Denna utveckling fullbordades med 1864 års näringsfrihetsförordning. Samtidigt tillfördes dock kollegiet nya arbetsområden. Bl.a. lades Bergskollegium - med ansvar för bergshanteringen - ner 1857 och kollegiet tog över. Likaså anförtroddes verket uppgifter som patentmyndighet.
Efter en lång period av osäkerhet fick kollegiet en ny organisation 1891, som innebar en vändpunkt. Detta sammanhängde med en ändrad uppfattning hos de styrande i vårt land om dels näringarnas behov av stöd och uppmuntran, dels statens uppgift att ingripa i det ekonomiska livet. Budgetmässigt hörde kollegiet under finansdepartementet men fördes över till handelsdepartementet när detta inrättades 1920.
Först vid denna tid upphörde den kollegiala beslutsformen - som alltjämt framgår av verkets namn. Den innebar att vissa ärenden avgjordes genom omröstning mellan kommerseråden under GD:s ordförandeskap.
Kollegiets utveckling under det senaste seklet speglar i stor utsträckning framväxten av det moderna myndighetssverige; främst inom näringspolitikens område. I många fall har ett ansvar för ett nytt arbetsområde först lagts på kollegiet. När så verksamheten vuxit till i omfattning har uppgiften så småningom "knoppats av" och en ny myndighet bildats. Verksamheten har alltså byggts upp kring detta embryo från kollegiet.
Några exempel: Patent- och registreringsverket tillkom redan 1891 genom en utbrytning från kollegiet. När Socialstyrelsen inrättades 1913 överfördes yrkesinspektionen och tillsynen över sjukkassorna dit från kollegiet. 1946 fick kollegiet en monopolutredningsbyrå, som 1957 överfördes till det nyinrättade SPK. Sjöfartsverket tillkom 1956 då sjöfartsbyrån vid kollegiet avskildes. När SCB ombildades 1962 fördes kollegiets statistiska byrå dit.
Redan vid halvårsskiftet 1956 förstärktes kollegiets profil på utrikeshandelns område kraftigt. Då upphörde Statens handels- och industrikommission - ett av de återstående kristidsorganen från beredskapsåren - och större delen av dess permanenta arbetsuppgifter överfördes till kollegiet. Kort därefter uppdrogs åt kollegiet att utreda vissa frågor om det då föreslagna europeiska frihandelsområdet. Det skulle komma flera sådana uppdrag; EFTA-konventionen - framförhandlad i Saltsjöbaden - trädde i kraft 1960.
Verksamheten vid Statens handelslicensnämnd flyttades till kollegiet den 1 juli 1962. Det innebar ansvar för administrationen av alla utrikeshandelsregleringar i fråga om industrivaror.
Den senaste större förändringen skedde när SIND - numera NUTEK och VINNOVA - inrättades 1973. Det nya verket byggdes upp runt ett antal inrikesbyråer från kollegiet.
Därmed kunde man renodla kollegiets ansvar. Regeringens proposition uttalade att verkets uppgifter skulle koncentreras till handelspolitik och utrikeshandel samt till vissa frågor i samband med näringsrättsliga regleringar och inrikeshandel. På det senare området definierades ansvaret negativt till sådana frågor som inte ankom på annan myndighet. Till detta fördes auktorisation av revisorer 1973 och tolkar/translatorer 1976.
I 1973 års proposition angavs att kollegiet har det centrala utredningsansvaret för handelspolitiken samt uppgift att avge yttranden och förslag på detta område. Fr.o.m. halvårsskiftet 1994 är kollegiet en renodlad myndighet för utrikeshandel.
Kollegiets historia är som synes lång och slingrande - även om utrikeshandeln hela tiden varit en central uppgift. Med tanke på myndighetens ålder och alla verksamheter som en gång startat här är det inte bara på skämt som kollegiet kan kallas Sveriges "urverk".